Att vistas i Artipelag

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var kulturen mångskiftande och intogs med flera sinnen. I den snöklädda naturen ligger Artipelag på Värmdö. En halvdags intag av konst, buffé och musik var mer än intagande. Konsten var intressant och med utgångspunkt i lärande, med Rudolf Steiner i fokus, som gjorde ”svarta tavlan” nästan till ett konstverk i sin form och tydlighet och pedagogiska improvisationskonst, och sedan fortsatte de visa ett sekel framåt med svarta tavlan som bakgrund och form för konsten. En hel del intressanta saker….liksom miljön utomhus…..en slags speglingar och rop kunde förnimmas…;-)
Buffén, liksom sällskapet, och många oväntade möten och lustiga sammanträffanden var också angenäma, men dagens stora upplevelse var ändå konserten med ”New eyes on Baroque”,
Radiokören, Jeanette Köhn, Nils Landgren, Jonas Knutsson, Eva Kruse, Mats Bergström ( istf Johan Norberg)!

Underbart skön och njutbar musik – Bach, och andra gamla godingar,  tolkades   på annorlunda sätt utan att man förlorade meningen med musiken.
Musik behöver nästan inte vara bättre än så.

Kände mig ovanligt finklädd i den välsittande Kulturkoftan igår…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nog har jag ett bo i det som värmer och lyser upp mitt inre. Det är därför jag trivs. Hur skulle det annars gå? 😉

På det sjunde ska det ske?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter 7 svåra år kommer 7 goda. Kan det vara så?
Det sägs att livet går i 7-årscykler. När det nya året 2014 träder in, är det 7 år sedan jag sprang in i en berömd vägg. Vill inte påstå att allt har varit svårt sedan dess, men heller ingen dans på rosor. Inte alltid lätt, med andra ord. Men allt är ju relativt. Jag kan aldrig avhålla mig från att jämföra mig med de arbetslösa, hemlösa, de sjuka och med dem som är ensamma och olyckliga. Och genast får mitt liv en ny lyster.
Samtidigt vill jag, liksom den nya generationens kvinnor säga:
”Jag tar ingen skit!”
Det är bara det att det är just det jag är särskilt duktig på att göra.
Ta skit, alltså.
Visst kan jag säga ifrån när det behövs, men när det handlar om mig…..icke!
Att ta plats i arbetslivet? Nix. Det passar inte mig. Jag har liksom fått för mig att folk förr eller senare kommer att upptäcka mina goda sidor. Inte tänker jag stå där som en levande reklampelare för mig själv. Det konceptet har funkat rätt bra fram till för 7 år sedan, men sen var det inget bra koncept längre. Sen har jag fått kämpa lite mer. Men som sagt….allt är relativt.
Kanske står jag inför ett 7-års skifte. Om jag räknar bakåt i tiden, var jag inte ens född när den första 7-årsperioden började.
Men man behöver nog inte räkna så noga. Huvudsaken är att man lever sitt liv på bästa sätt. Och inte tar någon skit. Och tar plats på rätt plats och på rätt sätt.

Nya tankar – gamla vyer!

I det närvarande nu kan tider av annat slag dyka upp…

Så är det bara…när en tanke har lämnat en, kommer en ny tillbaka.
Var jag än är, är jag alltid lite bakom och lite framför alla andra. Det kan verka onormalt och kanske…..extremt, men jag är själv bekväm i det. Varför leva i nuet, när det finns en framtid, eller en dåtid? Jag skriver på plats, dvs hemifrån, men min plats idag var en närvarande plats från då till sen…
Redan på 70-talet vandrade jag dessa vägar (synliga i bildspelet) när jag ”vickade” mig fram på dagis, som det hette då. Men ingenting har hänt sen dess.
Visst är mina utbildningar fler, liksom mina insikter, men likväl vandrar jag dessa stigar fram och åter, mellan parker och vägar som leder hit och dit.
Sådana är också tankarna…vilseförande…medan mina ben vet vägen. Dofterna, känslorna, alla intryck vet vart vägarna bär. Bara tankarna snubblar sig fram. De vill bestämma och vara kloka, fastän de har tappat fotfästet. Var vi är, bestämmer bara de springande punkterna, de ilande kittlingarna.
Själv står jag på tå i mitt eget skafferi av minnen. Doftrika men bortglömda. Återvunna men doftlösa för andra.  Nyhetsvärde för bara mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma!

Se där…nu njuter jag av hemmet, soffan eller fåtöljen, katterna och lugnet i tystnaden.,,,Nåja…utanför hörs ett jämnt buller från den trafikerade gatan. Men det är i alla fall inga gälla barntjut. Och att ha en ledig dag imorgon förhöjer känslan ytterligare. Sitter redan och njuter…

2013-10-26 13.54.19

Men tänk att det känns aldrig så roligt att tänka på barnen och jobbet som när man inte är på jobbet. Roliga kommentarer och några lyckade stunder man har haft som människa och pedagog så känns allt plötsligt mycket bättre. Jag borde nog ta ”a day off” lite oftare.

Annars är jag till vardags lite ambivalent till det mesta. Kanske borde jag sluta med den här pedagogiska verksamheten. Jag har för lite tålamod och för känslig hörsel, är lite för trött min lediga tid för att orka göra något vettigt av den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det gäller inte bara jobbet….det här med ambivalensen, alltså. Min ”finkamera” är inte längre tip-top och jag funderar på vad som är bäst…att skaffa en stor fin mobil, med bra kamera och påhängbart objektiv, eller kanske en smidig kamera med wifi-funktion. Men då behöver jag ju ta med både min nuvarande lilla mobil och min kamera varje dag, istället för bara en kombinerad mobil och kamera…men ska jag då ta med objektivet dessutom..+nån himla laddningsdocka så blir det ju ändå en massa extra plock.

Jaja…man ska ju ha något att fundera på när man är ledig också…;-)

Här och nu!

image

               Hemåt!

På plats…

 

2013-09-29 21.09.46

Om människan inte är på sin post, var är hon då?

Jag har varit på mitt jobb en vecka med tilltagande förkylning, stolt som en tupp (eller höna?) över att inte ha behövt sjukskriva mig. Också glad eftersom jag redan har varit bortrest och sjuk tidigare under terminen. Men idag var det kört…hosta som ledde till huvudvärk i hårbotten, samt feber.  Redan igår morse stod jag på tunnelbanan inpackad i mittgången med en ihållande hosta – gjorde allt jag kunde för att dämpa den i min egen jackärm, men ibland rycker det till i vagnen och man måste hålla i sig med två händer. Människor omkring mig blängde på mig…Jag vet, man vill inte bli smittad. Men jag tänkte att jag måste klara av det, ”jag ska klara av det…” som salig Martin Ljung en gång sjöng. Jag vet inte vad det är för känslor som drar igång när det vankas förkylningar – att inte visa sig svag, eller att vara lite bättre än alla andra, eller att helt enkelt inte ha råd att vara hemma? Att inte lämna sina kollegor i sticket, kanske…inte vara en svikare. Å andra sidan är det ju inte så lyckat att gå till jobbet och smitta alla.

2013-09-25 07.40.20
I mitt fall tror jag mest på att jag inte vill missa så mycket. När man jobbar i barngrupp känns det som om man förlorar dubbelt så mycket som om man skulle vara borta från något annat jobb. Fast jag vet inte…har nästan aldrig haft något annat sorts  jobb…..
Men jag gissar att föräldrar kan känna detsamma när de har varit borta mycket från sina egna barn. Kanske lärde sig deras barn både att gå och säga sina första ord på dagis/förskolan.
Om jag inte är närvarande hela tiden i en 6-årsgrupp i början av hösten känns det som om jag förlorar mark. Fast jag ska väl inte överdriva betydelsen av tid och rum. Heller inte min egen betydelse.

2013-08-23 18.29.43

Men det retar mig….jag hade velat betvinga förkylningen och mig själv…..det var ju så nära.

2013-09-30 17.04.28

Fullt upp….

 

2013-09-20 15.44.02

Att vara fullbokad och att ha fullt upp… Det syftar inte på plats, utan på tid i första hand. Men det ena kan vara beroende av det andra. När min tid inte räckte till och jag snurrade runt på min arbetsplats – från den ena änden av skolan till den andra – utan egen plats för tid och reflexion, gick det till slut rundgång i min skalle. Det var  då jag joggade in i en kall vägg  så att tårarna rann konstant under minst ett halvårs tid. Det hände för 6-7 år sedan. Sedan var jag inne för reparation i grannskolan, där jag fick rehabträna. Reparationen tog nog ett år, men egentligen blir jag nog aldrig helt återställd. Nu påminns jag om min lite allergiliknande känslighet i vissa situationer, som liknar andra situationer som uppstod då – när jag var mitt uppe i det rykande ekorrhjulet. Ibland känner jag fukt i ögonen, och tårar rinner till och med, men jag har börjat tänka att det här är bara en allergi – jag är känslig för tidsbrist och platsbrist  sedan många år tillbaka, när jag verkligen borde ha rätt till både det ena och det andra. Nu är inte situationen densamma. Men tårar kan ändå komma. Inte alls ofta, för så allergisk är jag inte.

2013-09-18 15.12.17

När jag återgick i arbete var det för att jag hade sökt nytt jobb och fått det – jag friskskrev mig själv för att jag trodde mig om att klara av det, och det kom kanske lite hastigt på. Efter en termin återgick jag till mitt gamla jobb. Men jag känner mig fortfarande lite stolt över att jag tog det beslutet själv. Det här hände bara något år efter att Alliansen hade tagit över och deras nya sjukskrivningsregler hade inte kommit igång än, men hade det varit nu…. Jag vet inte hur det hade gått. Inte hade jag väl fått chansen att känna efter och själv ta beslutet att efter ett och ett halvt års sjukskrivning friskskriva mig. Nej, hade det varit nu hade jag nog vackert fått ta skeden i vacker hand och buga och bocka för den plats man hade erbjudit mig eftr några månader. Jag har inte många år kvar till pension och jag håller bara tummarna för att jag ska överleva med någorlunda upprest hållning, utan att snubbla in i någon annan vägg. Inte för att det känns så nu, men tiderna förändras liksom ens arbetsplats förändras, på gott och ont.
Det är roligt med en arbetsplats där man också har trivts i dryga 20 år, men när skolan i allmänhet ”förnyas” på så många sätt – fler barn i barngrupperna och färre vuxna per barn, och allt på samma yta, eller till och med mindre yta, eftersom delar av lokalerna döms ut av brandmyndigheterna – då känns platsen för ens dagliga arbete åtsnörd och det blir inte lika högt i tak som det en gång var på 90-talet när jag började jobba i dessa egentligen stora lokaler.

2013-09-21 15.37.33

Men man anpassar sig till de nya tiderna och lär sig trivas med det man har…men en liten oro gnager…..ska man vänja sig vid allt under så lång tid att man till slut själv glömmer de bättre tider och den större plats man haft?

Är protesternas tid förbi? Man vänjer sig, eller?

2013-09-21 15.32.11

Ja, nu finns det nog inte plats för andra tankar….men tids nog kommer de ändå. Jag ska försöka hinna gå i pension innan dess…;-)