Att vistas i Artipelag

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var kulturen mångskiftande och intogs med flera sinnen. I den snöklädda naturen ligger Artipelag på Värmdö. En halvdags intag av konst, buffé och musik var mer än intagande. Konsten var intressant och med utgångspunkt i lärande, med Rudolf Steiner i fokus, som gjorde ”svarta tavlan” nästan till ett konstverk i sin form och tydlighet och pedagogiska improvisationskonst, och sedan fortsatte de visa ett sekel framåt med svarta tavlan som bakgrund och form för konsten. En hel del intressanta saker….liksom miljön utomhus…..en slags speglingar och rop kunde förnimmas…;-)
Buffén, liksom sällskapet, och många oväntade möten och lustiga sammanträffanden var också angenäma, men dagens stora upplevelse var ändå konserten med ”New eyes on Baroque”,
Radiokören, Jeanette Köhn, Nils Landgren, Jonas Knutsson, Eva Kruse, Mats Bergström ( istf Johan Norberg)!

Underbart skön och njutbar musik – Bach, och andra gamla godingar,  tolkades   på annorlunda sätt utan att man förlorade meningen med musiken.
Musik behöver nästan inte vara bättre än så.

Kände mig ovanligt finklädd i den välsittande Kulturkoftan igår…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nog har jag ett bo i det som värmer och lyser upp mitt inre. Det är därför jag trivs. Hur skulle det annars gå? 😉

På det sjunde ska det ske?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter 7 svåra år kommer 7 goda. Kan det vara så?
Det sägs att livet går i 7-årscykler. När det nya året 2014 träder in, är det 7 år sedan jag sprang in i en berömd vägg. Vill inte påstå att allt har varit svårt sedan dess, men heller ingen dans på rosor. Inte alltid lätt, med andra ord. Men allt är ju relativt. Jag kan aldrig avhålla mig från att jämföra mig med de arbetslösa, hemlösa, de sjuka och med dem som är ensamma och olyckliga. Och genast får mitt liv en ny lyster.
Samtidigt vill jag, liksom den nya generationens kvinnor säga:
”Jag tar ingen skit!”
Det är bara det att det är just det jag är särskilt duktig på att göra.
Ta skit, alltså.
Visst kan jag säga ifrån när det behövs, men när det handlar om mig…..icke!
Att ta plats i arbetslivet? Nix. Det passar inte mig. Jag har liksom fått för mig att folk förr eller senare kommer att upptäcka mina goda sidor. Inte tänker jag stå där som en levande reklampelare för mig själv. Det konceptet har funkat rätt bra fram till för 7 år sedan, men sen var det inget bra koncept längre. Sen har jag fått kämpa lite mer. Men som sagt….allt är relativt.
Kanske står jag inför ett 7-års skifte. Om jag räknar bakåt i tiden, var jag inte ens född när den första 7-årsperioden började.
Men man behöver nog inte räkna så noga. Huvudsaken är att man lever sitt liv på bästa sätt. Och inte tar någon skit. Och tar plats på rätt plats och på rätt sätt.

Nya tankar – gamla vyer!

I det närvarande nu kan tider av annat slag dyka upp…

Så är det bara…när en tanke har lämnat en, kommer en ny tillbaka.
Var jag än är, är jag alltid lite bakom och lite framför alla andra. Det kan verka onormalt och kanske…..extremt, men jag är själv bekväm i det. Varför leva i nuet, när det finns en framtid, eller en dåtid? Jag skriver på plats, dvs hemifrån, men min plats idag var en närvarande plats från då till sen…
Redan på 70-talet vandrade jag dessa vägar (synliga i bildspelet) när jag ”vickade” mig fram på dagis, som det hette då. Men ingenting har hänt sen dess.
Visst är mina utbildningar fler, liksom mina insikter, men likväl vandrar jag dessa stigar fram och åter, mellan parker och vägar som leder hit och dit.
Sådana är också tankarna…vilseförande…medan mina ben vet vägen. Dofterna, känslorna, alla intryck vet vart vägarna bär. Bara tankarna snubblar sig fram. De vill bestämma och vara kloka, fastän de har tappat fotfästet. Var vi är, bestämmer bara de springande punkterna, de ilande kittlingarna.
Själv står jag på tå i mitt eget skafferi av minnen. Doftrika men bortglömda. Återvunna men doftlösa för andra.  Nyhetsvärde för bara mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma!

Se där…nu njuter jag av hemmet, soffan eller fåtöljen, katterna och lugnet i tystnaden.,,,Nåja…utanför hörs ett jämnt buller från den trafikerade gatan. Men det är i alla fall inga gälla barntjut. Och att ha en ledig dag imorgon förhöjer känslan ytterligare. Sitter redan och njuter…

2013-10-26 13.54.19

Men tänk att det känns aldrig så roligt att tänka på barnen och jobbet som när man inte är på jobbet. Roliga kommentarer och några lyckade stunder man har haft som människa och pedagog så känns allt plötsligt mycket bättre. Jag borde nog ta ”a day off” lite oftare.

Annars är jag till vardags lite ambivalent till det mesta. Kanske borde jag sluta med den här pedagogiska verksamheten. Jag har för lite tålamod och för känslig hörsel, är lite för trött min lediga tid för att orka göra något vettigt av den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det gäller inte bara jobbet….det här med ambivalensen, alltså. Min ”finkamera” är inte längre tip-top och jag funderar på vad som är bäst…att skaffa en stor fin mobil, med bra kamera och påhängbart objektiv, eller kanske en smidig kamera med wifi-funktion. Men då behöver jag ju ta med både min nuvarande lilla mobil och min kamera varje dag, istället för bara en kombinerad mobil och kamera…men ska jag då ta med objektivet dessutom..+nån himla laddningsdocka så blir det ju ändå en massa extra plock.

Jaja…man ska ju ha något att fundera på när man är ledig också…;-)

Här och nu!

image

               Hemåt!

På plats…

 

2013-09-29 21.09.46

Om människan inte är på sin post, var är hon då?

Jag har varit på mitt jobb en vecka med tilltagande förkylning, stolt som en tupp (eller höna?) över att inte ha behövt sjukskriva mig. Också glad eftersom jag redan har varit bortrest och sjuk tidigare under terminen. Men idag var det kört…hosta som ledde till huvudvärk i hårbotten, samt feber.  Redan igår morse stod jag på tunnelbanan inpackad i mittgången med en ihållande hosta – gjorde allt jag kunde för att dämpa den i min egen jackärm, men ibland rycker det till i vagnen och man måste hålla i sig med två händer. Människor omkring mig blängde på mig…Jag vet, man vill inte bli smittad. Men jag tänkte att jag måste klara av det, ”jag ska klara av det…” som salig Martin Ljung en gång sjöng. Jag vet inte vad det är för känslor som drar igång när det vankas förkylningar – att inte visa sig svag, eller att vara lite bättre än alla andra, eller att helt enkelt inte ha råd att vara hemma? Att inte lämna sina kollegor i sticket, kanske…inte vara en svikare. Å andra sidan är det ju inte så lyckat att gå till jobbet och smitta alla.

2013-09-25 07.40.20
I mitt fall tror jag mest på att jag inte vill missa så mycket. När man jobbar i barngrupp känns det som om man förlorar dubbelt så mycket som om man skulle vara borta från något annat jobb. Fast jag vet inte…har nästan aldrig haft något annat sorts  jobb…..
Men jag gissar att föräldrar kan känna detsamma när de har varit borta mycket från sina egna barn. Kanske lärde sig deras barn både att gå och säga sina första ord på dagis/förskolan.
Om jag inte är närvarande hela tiden i en 6-årsgrupp i början av hösten känns det som om jag förlorar mark. Fast jag ska väl inte överdriva betydelsen av tid och rum. Heller inte min egen betydelse.

2013-08-23 18.29.43

Men det retar mig….jag hade velat betvinga förkylningen och mig själv…..det var ju så nära.

2013-09-30 17.04.28

Fullt upp….

 

2013-09-20 15.44.02

Att vara fullbokad och att ha fullt upp… Det syftar inte på plats, utan på tid i första hand. Men det ena kan vara beroende av det andra. När min tid inte räckte till och jag snurrade runt på min arbetsplats – från den ena änden av skolan till den andra – utan egen plats för tid och reflexion, gick det till slut rundgång i min skalle. Det var  då jag joggade in i en kall vägg  så att tårarna rann konstant under minst ett halvårs tid. Det hände för 6-7 år sedan. Sedan var jag inne för reparation i grannskolan, där jag fick rehabträna. Reparationen tog nog ett år, men egentligen blir jag nog aldrig helt återställd. Nu påminns jag om min lite allergiliknande känslighet i vissa situationer, som liknar andra situationer som uppstod då – när jag var mitt uppe i det rykande ekorrhjulet. Ibland känner jag fukt i ögonen, och tårar rinner till och med, men jag har börjat tänka att det här är bara en allergi – jag är känslig för tidsbrist och platsbrist  sedan många år tillbaka, när jag verkligen borde ha rätt till både det ena och det andra. Nu är inte situationen densamma. Men tårar kan ändå komma. Inte alls ofta, för så allergisk är jag inte.

2013-09-18 15.12.17

När jag återgick i arbete var det för att jag hade sökt nytt jobb och fått det – jag friskskrev mig själv för att jag trodde mig om att klara av det, och det kom kanske lite hastigt på. Efter en termin återgick jag till mitt gamla jobb. Men jag känner mig fortfarande lite stolt över att jag tog det beslutet själv. Det här hände bara något år efter att Alliansen hade tagit över och deras nya sjukskrivningsregler hade inte kommit igång än, men hade det varit nu…. Jag vet inte hur det hade gått. Inte hade jag väl fått chansen att känna efter och själv ta beslutet att efter ett och ett halvt års sjukskrivning friskskriva mig. Nej, hade det varit nu hade jag nog vackert fått ta skeden i vacker hand och buga och bocka för den plats man hade erbjudit mig eftr några månader. Jag har inte många år kvar till pension och jag håller bara tummarna för att jag ska överleva med någorlunda upprest hållning, utan att snubbla in i någon annan vägg. Inte för att det känns så nu, men tiderna förändras liksom ens arbetsplats förändras, på gott och ont.
Det är roligt med en arbetsplats där man också har trivts i dryga 20 år, men när skolan i allmänhet ”förnyas” på så många sätt – fler barn i barngrupperna och färre vuxna per barn, och allt på samma yta, eller till och med mindre yta, eftersom delar av lokalerna döms ut av brandmyndigheterna – då känns platsen för ens dagliga arbete åtsnörd och det blir inte lika högt i tak som det en gång var på 90-talet när jag började jobba i dessa egentligen stora lokaler.

2013-09-21 15.37.33

Men man anpassar sig till de nya tiderna och lär sig trivas med det man har…men en liten oro gnager…..ska man vänja sig vid allt under så lång tid att man till slut själv glömmer de bättre tider och den större plats man haft?

Är protesternas tid förbi? Man vänjer sig, eller?

2013-09-21 15.32.11

Ja, nu finns det nog inte plats för andra tankar….men tids nog kommer de ändå. Jag ska försöka hinna gå i pension innan dess…;-)

En naturlig plats …

För mig är denna plats så nära mig som en plats bara kan vara. Barfota har jag trampat marken sedan jag kunde gå. Och kisat ut mot den glittriga fjärden för att sen, när jag blev läskunnig, försjunka i någon bok – ett ständigt läsande barn, som jag var. I stan hade jag lekkamrater men här på landet hade jag ”läskamrater”, dvs alla mina vänner böckerna och eftersom jag var lillasyster fanns inte så många jämnåriga på tomten och de grannar som mamma och pappa kände hade barn i mina storasyskons åldrar. Men jag vantrivdes aldrig som jag minns det – jag fick den sortens träning i att ha långtråkigt, som jag inte tror att många av dagens barn får öva särskilt mycket på. I stället fick jag naturligtvis ett rikt inre liv….;-)
På alla upptänkliga platser satt jag och dagdrömde, när jag inte läste någon bok, förstås, och hörde knappt när de ropade uppifrån stora huset ”alla barn tvätta händerna och kom och ät!” Efter något tag skickades en spanare ut för att leta efter mig där jag satt nere vid vattnet bakom någon vassdunge – inte för att gömma mig, men för att det var mysigt. Ett med naturen, liksom…
När vi sedan kom hem efter sommaren ekade det i rummen och underlaget var stumt och drömmarna gick upp i rök…..nej, inte så farligt, men det fanns inte den grogrunden för lättflyktiga drömmar som virvlade iväg med ljumma sommarvindar eller dansade fram på de glittriga vågorna. Lika hastigt som de kom, lika hastigt försvann de. Kanske har marken där du går som barn, en alldeles särskild betydelse för ditt skapande och kreativa jag? En odling som inte får missbrukas, en kultur som gynnas av kontinuitet och som just därför tål att experimenteras med. Bara jordmånen är god, så. Att jämföra kultur med att odla, är ju inte så långsökt, eftersom det betyder samma sak. Och för att grödorna ska trivas, krävs vissa saker. Solljus, värme, vatten och en god jordmån. Då kan alla växter trivas….om inte någon kommer och trampar på dem och säger att kultur inte behövs….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men vem skulle vara så dum, och säga en sån sak?

I det gränslösa….

Ibland är ordet förknippat med något positivt, som i ”gränslöst vackert”.

För det mesta känns det lite låst. ”Det måste finnas gränser”….. ”Man kan inte gå över gränsen… ”Hejda dig lite!”
Gränspoliser är vi allihopa, allihopa, allihopa….jag med… och du med.
Känner mig skuldmedveten när jag helst inte vill att främmande människor tycker att de har rätt att knalla över tomten på landet. Men jag försvarar mig med att Allemansrätten är bra, men inte heller där har man rätt att gå så nära boningshus att man är inom synhåll. Jag menar…det finns ju gränser….
Men om någon kom och sökte hjälp, som hade gått vilse eller skadat sig. Om det var ett litet barn…..
Visst får vi rannsaka oss. Om det kommer människor från ett främmande land och söker hjälp hos oss. Människor som kommer från okända förhållanden som inte har ID-handlingar, inte talar rätt språk, men visar sig kunna hjälpa till med ett och annat som vi behöver hjälp med. Städa, bygga, vårda, köra sopor, undervisa, mm. Då säger vi inte att de tar för stor plats, att vi inte har råd, eller tid, eller lust att låta dem få den plats de behöver, och helst vill vi väl lära känna dessa nya människor som har rest så långt på farliga vägar för att komma just till våra marker, trädgårdar, restauranger, städer, byar, fotbollsklubbar, körer, föreningar, skolor och teatrar.
Jag kan inte tänka mig annat, för finns det gränslöshet finns inga gränspoliser, och finns förhoppning, finns ingen förstoppning. Så det så! 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Framkant….

IMG_2856
Sällan hamnar jag i framkant.
Det är inte riktigt där jag hör hemma. En livsfarlig plats. Att bara ta ett steg rakt ut i det okända. Jag lider av yrsel och höjdskräck inför sådana utmaningar.
Att vara på en plats och önska sig ännu närmre det där avgrundslika. Det behöver inte jag.
Min karriär är i ständig rörelse, brukar jag säga. Jag är alltid beredd att ta ett steg…bakåt. Eller möjligen åt sidan. Men så har det inte alltid varit. Inte riktigt. Bara nästan.

För 15-20 år sedan kände jag mig mer rastlös och ville uppnå något. Jag visste bara inte vad….Om jag var hemma ville jag ut och resa, eller segla, som vi gjorde på den tiden. Med en egen båt….ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Jag längtade efter att ”interraila” i Europa, eller ….. gjorde det också. Jag var körledare och rockbandstrummis. Sen blev det körresor och ett flängande mellan föräldrar och sommarställen och jag fick nog av att inhysas där det fanns plats över. Och till slut också en mättnadskänsla när det gällde vandrarhemsboende på vackra men högt belägna platser i Europa, under tågkuskande vid Medelhavet. Man fick se så mycket och möta så många människor som man aldrig gör när man tar en charterresa. Ändå var det svårt att njuta av det hela tiden…och man blir bekvämare.
Men i ett slag, 2001 blev vi med katt – och hux, flux, gick rastlösheten upp i rök. Att längta hem en vanlig torsdag för att det sitter ett levande väsen innanför dörren och väntar, har en lugnande inverkan. Om jag ville framåt vid 40, vill jag vara kvar vid 60. Vara den jag är, kanske. Om jag har blivit den jag ville vara för 20 år sedan, kan jag inte svara på, eftersom jag aldrig riktigt visste vart jag ville komma. Då heller. Men när jag gick på Rytmiklärarlinjen på 80-talet ville vår dåvarande lärare/filosof, Kurt Lindgren (som tyvärr inte lever längre) att vi skulle skriva något om hur vi ville att vårt arbetsliv skulle se ut. Och jag minns att jag var rätt synsk: Jag ville jobba med vuxna (jo, jag har ju haft vuxenkörer) och jag ville jobba med barn i skolan där jag kunde integrera musik och andra ämnen. Jag är inte där än, men jag jobbar på det….;-)

Jag har en blogg som svarar på frågan ”När?”, en som svarar på frågan ”Var?” och nu är det bara frågan ”Hur?” som ska besvaras för att det uråldriga uppslagsverket ”När, var, hur?”, ska bli komplett. Men den sista frågan är jag nog inte beredd på än. Det kanske kommer närmare pension….Då är jag förmodligen närmare den framkant som syns på bilden ovan, än man kan ana. Den framkant som förr kallades ättestupa. Hur jag gör för att ta mig över…..det får bli en framtida vision. Vill inte spekulera i kommande eventuella skatteavdrag, bostadsbidrag, tjänstepension eller sjukpension eller vanliga ”orange-kuvert-pensioner”. Jag tror jag köper vingar för pengarna…
– Vilka pengar?
Nu är vi inne i ett helt annat ”spektra” av språkliga finesser. Igår var det någon ekonom på TV som använde ett för mig helt nytt ord:”Framskapa……”
Det är så de gör, tror jag, när det ska investeras i något nytt och roligt. Pengar ”framskapas” och vips blir det något nytt och fint, t.ex några små arenor i olika delar av stan. Det går så lätt ibland så jag tror att jag ska prova.

Vi ses…vid framkanten av bakkanten av våra liv, framskapande en tro på ”vingar åt alla”.