Månadsarkiv: oktober 2013

Hemma!

Se där…nu njuter jag av hemmet, soffan eller fåtöljen, katterna och lugnet i tystnaden.,,,Nåja…utanför hörs ett jämnt buller från den trafikerade gatan. Men det är i alla fall inga gälla barntjut. Och att ha en ledig dag imorgon förhöjer känslan ytterligare. Sitter redan och njuter…

2013-10-26 13.54.19

Men tänk att det känns aldrig så roligt att tänka på barnen och jobbet som när man inte är på jobbet. Roliga kommentarer och några lyckade stunder man har haft som människa och pedagog så känns allt plötsligt mycket bättre. Jag borde nog ta ”a day off” lite oftare.

Annars är jag till vardags lite ambivalent till det mesta. Kanske borde jag sluta med den här pedagogiska verksamheten. Jag har för lite tålamod och för känslig hörsel, är lite för trött min lediga tid för att orka göra något vettigt av den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det gäller inte bara jobbet….det här med ambivalensen, alltså. Min ”finkamera” är inte längre tip-top och jag funderar på vad som är bäst…att skaffa en stor fin mobil, med bra kamera och påhängbart objektiv, eller kanske en smidig kamera med wifi-funktion. Men då behöver jag ju ta med både min nuvarande lilla mobil och min kamera varje dag, istället för bara en kombinerad mobil och kamera…men ska jag då ta med objektivet dessutom..+nån himla laddningsdocka så blir det ju ändå en massa extra plock.

Jaja…man ska ju ha något att fundera på när man är ledig också…;-)

Här och nu!

image

               Hemåt!

På plats…

 

2013-09-29 21.09.46

Om människan inte är på sin post, var är hon då?

Jag har varit på mitt jobb en vecka med tilltagande förkylning, stolt som en tupp (eller höna?) över att inte ha behövt sjukskriva mig. Också glad eftersom jag redan har varit bortrest och sjuk tidigare under terminen. Men idag var det kört…hosta som ledde till huvudvärk i hårbotten, samt feber.  Redan igår morse stod jag på tunnelbanan inpackad i mittgången med en ihållande hosta – gjorde allt jag kunde för att dämpa den i min egen jackärm, men ibland rycker det till i vagnen och man måste hålla i sig med två händer. Människor omkring mig blängde på mig…Jag vet, man vill inte bli smittad. Men jag tänkte att jag måste klara av det, ”jag ska klara av det…” som salig Martin Ljung en gång sjöng. Jag vet inte vad det är för känslor som drar igång när det vankas förkylningar – att inte visa sig svag, eller att vara lite bättre än alla andra, eller att helt enkelt inte ha råd att vara hemma? Att inte lämna sina kollegor i sticket, kanske…inte vara en svikare. Å andra sidan är det ju inte så lyckat att gå till jobbet och smitta alla.

2013-09-25 07.40.20
I mitt fall tror jag mest på att jag inte vill missa så mycket. När man jobbar i barngrupp känns det som om man förlorar dubbelt så mycket som om man skulle vara borta från något annat jobb. Fast jag vet inte…har nästan aldrig haft något annat sorts  jobb…..
Men jag gissar att föräldrar kan känna detsamma när de har varit borta mycket från sina egna barn. Kanske lärde sig deras barn både att gå och säga sina första ord på dagis/förskolan.
Om jag inte är närvarande hela tiden i en 6-årsgrupp i början av hösten känns det som om jag förlorar mark. Fast jag ska väl inte överdriva betydelsen av tid och rum. Heller inte min egen betydelse.

2013-08-23 18.29.43

Men det retar mig….jag hade velat betvinga förkylningen och mig själv…..det var ju så nära.

2013-09-30 17.04.28