Kategoriarkiv: bloggplats

Framkant….

IMG_2856
Sällan hamnar jag i framkant.
Det är inte riktigt där jag hör hemma. En livsfarlig plats. Att bara ta ett steg rakt ut i det okända. Jag lider av yrsel och höjdskräck inför sådana utmaningar.
Att vara på en plats och önska sig ännu närmre det där avgrundslika. Det behöver inte jag.
Min karriär är i ständig rörelse, brukar jag säga. Jag är alltid beredd att ta ett steg…bakåt. Eller möjligen åt sidan. Men så har det inte alltid varit. Inte riktigt. Bara nästan.

För 15-20 år sedan kände jag mig mer rastlös och ville uppnå något. Jag visste bara inte vad….Om jag var hemma ville jag ut och resa, eller segla, som vi gjorde på den tiden. Med en egen båt….ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Jag längtade efter att ”interraila” i Europa, eller ….. gjorde det också. Jag var körledare och rockbandstrummis. Sen blev det körresor och ett flängande mellan föräldrar och sommarställen och jag fick nog av att inhysas där det fanns plats över. Och till slut också en mättnadskänsla när det gällde vandrarhemsboende på vackra men högt belägna platser i Europa, under tågkuskande vid Medelhavet. Man fick se så mycket och möta så många människor som man aldrig gör när man tar en charterresa. Ändå var det svårt att njuta av det hela tiden…och man blir bekvämare.
Men i ett slag, 2001 blev vi med katt – och hux, flux, gick rastlösheten upp i rök. Att längta hem en vanlig torsdag för att det sitter ett levande väsen innanför dörren och väntar, har en lugnande inverkan. Om jag ville framåt vid 40, vill jag vara kvar vid 60. Vara den jag är, kanske. Om jag har blivit den jag ville vara för 20 år sedan, kan jag inte svara på, eftersom jag aldrig riktigt visste vart jag ville komma. Då heller. Men när jag gick på Rytmiklärarlinjen på 80-talet ville vår dåvarande lärare/filosof, Kurt Lindgren (som tyvärr inte lever längre) att vi skulle skriva något om hur vi ville att vårt arbetsliv skulle se ut. Och jag minns att jag var rätt synsk: Jag ville jobba med vuxna (jo, jag har ju haft vuxenkörer) och jag ville jobba med barn i skolan där jag kunde integrera musik och andra ämnen. Jag är inte där än, men jag jobbar på det….;-)

Jag har en blogg som svarar på frågan ”När?”, en som svarar på frågan ”Var?” och nu är det bara frågan ”Hur?” som ska besvaras för att det uråldriga uppslagsverket ”När, var, hur?”, ska bli komplett. Men den sista frågan är jag nog inte beredd på än. Det kanske kommer närmare pension….Då är jag förmodligen närmare den framkant som syns på bilden ovan, än man kan ana. Den framkant som förr kallades ättestupa. Hur jag gör för att ta mig över…..det får bli en framtida vision. Vill inte spekulera i kommande eventuella skatteavdrag, bostadsbidrag, tjänstepension eller sjukpension eller vanliga ”orange-kuvert-pensioner”. Jag tror jag köper vingar för pengarna…
– Vilka pengar?
Nu är vi inne i ett helt annat ”spektra” av språkliga finesser. Igår var det någon ekonom på TV som använde ett för mig helt nytt ord:”Framskapa……”
Det är så de gör, tror jag, när det ska investeras i något nytt och roligt. Pengar ”framskapas” och vips blir det något nytt och fint, t.ex några små arenor i olika delar av stan. Det går så lätt ibland så jag tror att jag ska prova.

Vi ses…vid framkanten av bakkanten av våra liv, framskapande en tro på ”vingar åt alla”.

Varsågod, tag plats – dörrarna stängs!?

Allt är mitt

Ibland undrar jag hur många nya platser det finns.
Under årens lopp på webb och i bloggsammanhang, har diverse bloggar fötts. Första gången av ren nyfikenhet. Allra första gången jag försökte öppna en hemsida – för att av någon dunkel anledning lägga upp lite egen musik – fick den bära namnet ”Plats”. Det gick inget vidare. Det fanns inga vidare användarvänliga verktyg……Nu är kanske cirkeln sluten.
Men min första riktiga blogg fick heta ”Tid” – som jag ser som min mest officiella plats på nätet. Många roligheter har hänt ”under Tidens gång”, mycket har skrivits och dryftats på egen hand eller i samklang med andra bloggare, och jag har fått en hel del beröm av kända och okända läsare för mina skriverier där. Under en mer undanskymd period i livet öppnade jag en mer ”hemlig” blogg skriven under ytterligare en pseudonym, men som ändå var öppen för allmänheten. En sjukskrivningsperiod beskrevs där ganska ingående. Sen dess har mitt intresse för bloggar och deras utseende och innehåll växt till något astronomiskt stort. Jag har påbörjat en roman på ett ställe – men den bloggen är i högsta grad osynlig – men aldrig avslutat den, min vana trogen. Jag har ett antal arbetsbloggar med eget material – också hemligt, plus några andra bloggar – bildblogg, kattblogg, körblogg, etc.

IMG_1693

Nej, jag tröttnar inte, men jag vill ibland byta fokus. Kanske byta  fot, byta vinkel och horisont? Inte byta liv, kärlek, jobb eller kör, men ändå se på det hela ur en annan synvinkel.
När jag någon gång är hemma för att jag är sjuk..förkylning, eller någon annan trivial åkomma, hamnar jag förstås i soffan liggande eller sittande. Och  av någon anledning trivs tankar och idéer just i detta tillstånd mellan segt utgångsläge och långsamt tillfrisknande. Jag tror poängen är den att hjärnan inte har behövt gå för högtryck på några dagar. Alla tåg har inte kommit in till stationen och det finns luckor att fylla. Jag sätter mig till slut upp för att uttrycka något varav hjärtat är fullt och hjärnan är öppen för. Trots att min skalle är ganska rymlig, tycks den ändå vara känslig för trängsel.

Dags att luta sig lite...

Nå….vilken plats på jorden vill jag nu göra synlig?
En plats som kanske inte existerar? En plats som rymmer medmänsklighet och rättvisa. En plats med sinne för humor och glada skratt, som också ger utrymme för samtal och diskussioner. En plats med mycket musik. En plats i lyhördhetens tecken. En plats där du och jag trivs. En plats med högt i tak.

DSC06284

Många länder, organisationer, religioner och föreningar runt om i världen arbetar frenetiskt för att göra att min plats osynlig, eller att sänka taket, och i vissa fall vill de omintetgöra blotta tanken på platsens existens.
Så nu kanske det är dags att jobba tvärtom, att vi alla hjälps åt med att synliggöra dessa platser, med ”God Ton”. Och när vi väl har sett dem, vill vi inte ha något annat…..
Och när väl platsen är funnen är det hög tid att öppna dörrarna igen. Inte min mening att ”slå in öppna dörrar, men…”

IMG_2079

Vi kan ju ställa upp den på glänt. Vem vet vem som kikar in? Det farligaste skulle nog vara om dörrarna går i baklås. Då sker inget luftombyte….