Kategoriarkiv: hund

Att ta plats….

Det är skillnad på att ta plats och att få plats.

2013-06-16 07.53.02

Det tog mig ganska många år innan jag insåg att jag kunde ta plats för egen del. Att veta sin plats är ju en helt annan sak. Den som inte vet sin plats gör övertramp förr eller senare.
”Jag fick platsen”, kan man säga om man fått ett eftersökt jobb eller kommit in på någon viktig utbildning.
Till en hund säger man ibland ”Plats”, och menar underförstått att hunden ska ta plats i korgen. Hunden vet ju oftast sin plats, men den är inte dum, eftersom den vet att det oftast följer beröm eller något gott på lydnad hos hunden.

2013-09-06 09.42.11

Med katter är det lite annorlunda. Katten tar gärna mattes skönaste fåtölj strax innan matte gör det, väl medveten om att den kan linda sin matte runt ena tassen ändå. Katten är inte heller dum, för den vet att den inte behöver lyda för att åtnjuta allt gott som huset har att erbjuda. Det heter ju inte ”huskatt” för intet. Men en katt kan maka på sig om den får ligga i knät istället. Den kan förhandla med sitt kroppsspråk. Katten äger sitt hem. Hunden är en familjemedlem som inordnar sig i hemmets förordningar.

2013-09-01 12.34.41

Som barn var jag mycket upptagen med att ”vara” hund. Jag levde mig in i ett hundliv så mycket att jag till slut utvecklade en mycket god förmåga att räcka vacker tass, låta mig klias bakom öronen, och kunde till slut flämta med så dreglande blick att min farmor, som en gång var på besök, tyckte att det var smått obehagligt. Det sänkte mig en smula. Jag som var en så gullig liten vovve! Men spiken i kistan var nog när en av mina bröders kompisar lite retfullt kommenderade mig att ”gå ut och göra fult”. Jag hade ju humor i alla fall, så jag var ju tvungen att skratta mitt i den nesliga stunden. Jag har inget minne av att jag var hund mer efter det. Kan ibland fortfarande sakna det där med att ligga på en filt framför brasan på landet en kyligt klar oktoberkväll, med bara mamma och pappa som sällskap och bara vara hund….

DSC06400

De andra syskonen var för stora för att ta ledigt från skolan på lördagen, så det var bara ”Mamma, pappa, hund” då.
Och jag tänker att jag nog hade väldigt förstående föräldrar som utan ett ord lät mig hållas där i golvnivå. Om det hade varit deras första barn, hade de kanske oroat sig en smula…..det kanske de gjorde ändå, men det fick jag aldrig höra.
Hur det nu har påverkat mitt sätt att ta plats här i livet, vet jag inte, men jag tror att jag har en hundlik karaktär. Inordnar mig oftast i olika sammanhang, utom när någon kliver för långt in i mitt revir. Då morrar jag lite, och grymtar och går undan ett tag. Men kanske är det ett gammalt beteende? Sedan jag fick katt har jag mer tagit med mig något av kattens beteende. Att ta den plats jag behöver utan att bocka och buga alltför mycket…..

2013-09-01 07.07.34

…..Utan att undra för mycket över andras känslor men ändå vara vaksam på om andra tar illa vid sig. Man kan ju inte bara ta plats utan att också ta hänsyn. En katt kommer och lägger sig i knät hos sin ledsna människa. En katt är inte bara egoistisk, den är empatisk också. Den förställer sig inte och gör sig inte till.

2013-09-01 16.20.23
Det är klart att man kan ta plats, men man kan då också få ett rykte om sig att vara en besvärlig människa. I alla fall som kvinna.

Nu har jag tagit stor plats i nätrummet. Jag förväntar mig inte att nån ska läsa, men om så vore fallet vore jag förstås mycket glad och tacksam. Även om jag nu verkar ödmjuk i det här fallet,kan det hända att några uppfattar mig som lite uppfordrande i alla min ödmjukhet. Om man skriver vill man väl att andra ska läsa, och om den förväntade läsaren  inte läser, kan ju skuldkänslor uppstå istället för lustkänslor. Vad jag vill säga är att detta med pretentioner hör till det svåraste med att ta plats, oavsett det är en fysisk plats eller inte. Ingen vill vara pretentiös…eller snarare……ingen törs vara pretentiös. Det är ett öde värre än döden, utom möjligen för chefer inom affärsvärlden.

2013-06-20 18.33.29

”Enda gången en mygga fes, så sprack hon”, fick jag lära mig som barn. Ett gammalt uttryck från min mormors Värmland. Så ur ett hundlikt perspektiv passade de orden in i min uppväxt.
Men katter kan visa mig en värdig väg att gå. Jag är redo….