Kategoriarkiv: Hur?

Framkant….

IMG_2856
Sällan hamnar jag i framkant.
Det är inte riktigt där jag hör hemma. En livsfarlig plats. Att bara ta ett steg rakt ut i det okända. Jag lider av yrsel och höjdskräck inför sådana utmaningar.
Att vara på en plats och önska sig ännu närmre det där avgrundslika. Det behöver inte jag.
Min karriär är i ständig rörelse, brukar jag säga. Jag är alltid beredd att ta ett steg…bakåt. Eller möjligen åt sidan. Men så har det inte alltid varit. Inte riktigt. Bara nästan.

För 15-20 år sedan kände jag mig mer rastlös och ville uppnå något. Jag visste bara inte vad….Om jag var hemma ville jag ut och resa, eller segla, som vi gjorde på den tiden. Med en egen båt….ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Jag längtade efter att ”interraila” i Europa, eller ….. gjorde det också. Jag var körledare och rockbandstrummis. Sen blev det körresor och ett flängande mellan föräldrar och sommarställen och jag fick nog av att inhysas där det fanns plats över. Och till slut också en mättnadskänsla när det gällde vandrarhemsboende på vackra men högt belägna platser i Europa, under tågkuskande vid Medelhavet. Man fick se så mycket och möta så många människor som man aldrig gör när man tar en charterresa. Ändå var det svårt att njuta av det hela tiden…och man blir bekvämare.
Men i ett slag, 2001 blev vi med katt – och hux, flux, gick rastlösheten upp i rök. Att längta hem en vanlig torsdag för att det sitter ett levande väsen innanför dörren och väntar, har en lugnande inverkan. Om jag ville framåt vid 40, vill jag vara kvar vid 60. Vara den jag är, kanske. Om jag har blivit den jag ville vara för 20 år sedan, kan jag inte svara på, eftersom jag aldrig riktigt visste vart jag ville komma. Då heller. Men när jag gick på Rytmiklärarlinjen på 80-talet ville vår dåvarande lärare/filosof, Kurt Lindgren (som tyvärr inte lever längre) att vi skulle skriva något om hur vi ville att vårt arbetsliv skulle se ut. Och jag minns att jag var rätt synsk: Jag ville jobba med vuxna (jo, jag har ju haft vuxenkörer) och jag ville jobba med barn i skolan där jag kunde integrera musik och andra ämnen. Jag är inte där än, men jag jobbar på det….;-)

Jag har en blogg som svarar på frågan ”När?”, en som svarar på frågan ”Var?” och nu är det bara frågan ”Hur?” som ska besvaras för att det uråldriga uppslagsverket ”När, var, hur?”, ska bli komplett. Men den sista frågan är jag nog inte beredd på än. Det kanske kommer närmare pension….Då är jag förmodligen närmare den framkant som syns på bilden ovan, än man kan ana. Den framkant som förr kallades ättestupa. Hur jag gör för att ta mig över…..det får bli en framtida vision. Vill inte spekulera i kommande eventuella skatteavdrag, bostadsbidrag, tjänstepension eller sjukpension eller vanliga ”orange-kuvert-pensioner”. Jag tror jag köper vingar för pengarna…
– Vilka pengar?
Nu är vi inne i ett helt annat ”spektra” av språkliga finesser. Igår var det någon ekonom på TV som använde ett för mig helt nytt ord:”Framskapa……”
Det är så de gör, tror jag, när det ska investeras i något nytt och roligt. Pengar ”framskapas” och vips blir det något nytt och fint, t.ex några små arenor i olika delar av stan. Det går så lätt ibland så jag tror att jag ska prova.

Vi ses…vid framkanten av bakkanten av våra liv, framskapande en tro på ”vingar åt alla”.