Kategoriarkiv: mänskligt

Att vistas i Artipelag

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var kulturen mångskiftande och intogs med flera sinnen. I den snöklädda naturen ligger Artipelag på Värmdö. En halvdags intag av konst, buffé och musik var mer än intagande. Konsten var intressant och med utgångspunkt i lärande, med Rudolf Steiner i fokus, som gjorde ”svarta tavlan” nästan till ett konstverk i sin form och tydlighet och pedagogiska improvisationskonst, och sedan fortsatte de visa ett sekel framåt med svarta tavlan som bakgrund och form för konsten. En hel del intressanta saker….liksom miljön utomhus…..en slags speglingar och rop kunde förnimmas…;-)
Buffén, liksom sällskapet, och många oväntade möten och lustiga sammanträffanden var också angenäma, men dagens stora upplevelse var ändå konserten med ”New eyes on Baroque”,
Radiokören, Jeanette Köhn, Nils Landgren, Jonas Knutsson, Eva Kruse, Mats Bergström ( istf Johan Norberg)!

Underbart skön och njutbar musik – Bach, och andra gamla godingar,  tolkades   på annorlunda sätt utan att man förlorade meningen med musiken.
Musik behöver nästan inte vara bättre än så.

Kände mig ovanligt finklädd i den välsittande Kulturkoftan igår…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nog har jag ett bo i det som värmer och lyser upp mitt inre. Det är därför jag trivs. Hur skulle det annars gå? 😉

Hemma!

Se där…nu njuter jag av hemmet, soffan eller fåtöljen, katterna och lugnet i tystnaden.,,,Nåja…utanför hörs ett jämnt buller från den trafikerade gatan. Men det är i alla fall inga gälla barntjut. Och att ha en ledig dag imorgon förhöjer känslan ytterligare. Sitter redan och njuter…

2013-10-26 13.54.19

Men tänk att det känns aldrig så roligt att tänka på barnen och jobbet som när man inte är på jobbet. Roliga kommentarer och några lyckade stunder man har haft som människa och pedagog så känns allt plötsligt mycket bättre. Jag borde nog ta ”a day off” lite oftare.

Annars är jag till vardags lite ambivalent till det mesta. Kanske borde jag sluta med den här pedagogiska verksamheten. Jag har för lite tålamod och för känslig hörsel, är lite för trött min lediga tid för att orka göra något vettigt av den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det gäller inte bara jobbet….det här med ambivalensen, alltså. Min ”finkamera” är inte längre tip-top och jag funderar på vad som är bäst…att skaffa en stor fin mobil, med bra kamera och påhängbart objektiv, eller kanske en smidig kamera med wifi-funktion. Men då behöver jag ju ta med både min nuvarande lilla mobil och min kamera varje dag, istället för bara en kombinerad mobil och kamera…men ska jag då ta med objektivet dessutom..+nån himla laddningsdocka så blir det ju ändå en massa extra plock.

Jaja…man ska ju ha något att fundera på när man är ledig också…;-)

I det gränslösa….

Ibland är ordet förknippat med något positivt, som i ”gränslöst vackert”.

För det mesta känns det lite låst. ”Det måste finnas gränser”….. ”Man kan inte gå över gränsen… ”Hejda dig lite!”
Gränspoliser är vi allihopa, allihopa, allihopa….jag med… och du med.
Känner mig skuldmedveten när jag helst inte vill att främmande människor tycker att de har rätt att knalla över tomten på landet. Men jag försvarar mig med att Allemansrätten är bra, men inte heller där har man rätt att gå så nära boningshus att man är inom synhåll. Jag menar…det finns ju gränser….
Men om någon kom och sökte hjälp, som hade gått vilse eller skadat sig. Om det var ett litet barn…..
Visst får vi rannsaka oss. Om det kommer människor från ett främmande land och söker hjälp hos oss. Människor som kommer från okända förhållanden som inte har ID-handlingar, inte talar rätt språk, men visar sig kunna hjälpa till med ett och annat som vi behöver hjälp med. Städa, bygga, vårda, köra sopor, undervisa, mm. Då säger vi inte att de tar för stor plats, att vi inte har råd, eller tid, eller lust att låta dem få den plats de behöver, och helst vill vi väl lära känna dessa nya människor som har rest så långt på farliga vägar för att komma just till våra marker, trädgårdar, restauranger, städer, byar, fotbollsklubbar, körer, föreningar, skolor och teatrar.
Jag kan inte tänka mig annat, för finns det gränslöshet finns inga gränspoliser, och finns förhoppning, finns ingen förstoppning. Så det så! 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Framkant….

IMG_2856
Sällan hamnar jag i framkant.
Det är inte riktigt där jag hör hemma. En livsfarlig plats. Att bara ta ett steg rakt ut i det okända. Jag lider av yrsel och höjdskräck inför sådana utmaningar.
Att vara på en plats och önska sig ännu närmre det där avgrundslika. Det behöver inte jag.
Min karriär är i ständig rörelse, brukar jag säga. Jag är alltid beredd att ta ett steg…bakåt. Eller möjligen åt sidan. Men så har det inte alltid varit. Inte riktigt. Bara nästan.

För 15-20 år sedan kände jag mig mer rastlös och ville uppnå något. Jag visste bara inte vad….Om jag var hemma ville jag ut och resa, eller segla, som vi gjorde på den tiden. Med en egen båt….ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Jag längtade efter att ”interraila” i Europa, eller ….. gjorde det också. Jag var körledare och rockbandstrummis. Sen blev det körresor och ett flängande mellan föräldrar och sommarställen och jag fick nog av att inhysas där det fanns plats över. Och till slut också en mättnadskänsla när det gällde vandrarhemsboende på vackra men högt belägna platser i Europa, under tågkuskande vid Medelhavet. Man fick se så mycket och möta så många människor som man aldrig gör när man tar en charterresa. Ändå var det svårt att njuta av det hela tiden…och man blir bekvämare.
Men i ett slag, 2001 blev vi med katt – och hux, flux, gick rastlösheten upp i rök. Att längta hem en vanlig torsdag för att det sitter ett levande väsen innanför dörren och väntar, har en lugnande inverkan. Om jag ville framåt vid 40, vill jag vara kvar vid 60. Vara den jag är, kanske. Om jag har blivit den jag ville vara för 20 år sedan, kan jag inte svara på, eftersom jag aldrig riktigt visste vart jag ville komma. Då heller. Men när jag gick på Rytmiklärarlinjen på 80-talet ville vår dåvarande lärare/filosof, Kurt Lindgren (som tyvärr inte lever längre) att vi skulle skriva något om hur vi ville att vårt arbetsliv skulle se ut. Och jag minns att jag var rätt synsk: Jag ville jobba med vuxna (jo, jag har ju haft vuxenkörer) och jag ville jobba med barn i skolan där jag kunde integrera musik och andra ämnen. Jag är inte där än, men jag jobbar på det….;-)

Jag har en blogg som svarar på frågan ”När?”, en som svarar på frågan ”Var?” och nu är det bara frågan ”Hur?” som ska besvaras för att det uråldriga uppslagsverket ”När, var, hur?”, ska bli komplett. Men den sista frågan är jag nog inte beredd på än. Det kanske kommer närmare pension….Då är jag förmodligen närmare den framkant som syns på bilden ovan, än man kan ana. Den framkant som förr kallades ättestupa. Hur jag gör för att ta mig över…..det får bli en framtida vision. Vill inte spekulera i kommande eventuella skatteavdrag, bostadsbidrag, tjänstepension eller sjukpension eller vanliga ”orange-kuvert-pensioner”. Jag tror jag köper vingar för pengarna…
– Vilka pengar?
Nu är vi inne i ett helt annat ”spektra” av språkliga finesser. Igår var det någon ekonom på TV som använde ett för mig helt nytt ord:”Framskapa……”
Det är så de gör, tror jag, när det ska investeras i något nytt och roligt. Pengar ”framskapas” och vips blir det något nytt och fint, t.ex några små arenor i olika delar av stan. Det går så lätt ibland så jag tror att jag ska prova.

Vi ses…vid framkanten av bakkanten av våra liv, framskapande en tro på ”vingar åt alla”.

Att ta plats….

Det är skillnad på att ta plats och att få plats.

2013-06-16 07.53.02

Det tog mig ganska många år innan jag insåg att jag kunde ta plats för egen del. Att veta sin plats är ju en helt annan sak. Den som inte vet sin plats gör övertramp förr eller senare.
”Jag fick platsen”, kan man säga om man fått ett eftersökt jobb eller kommit in på någon viktig utbildning.
Till en hund säger man ibland ”Plats”, och menar underförstått att hunden ska ta plats i korgen. Hunden vet ju oftast sin plats, men den är inte dum, eftersom den vet att det oftast följer beröm eller något gott på lydnad hos hunden.

2013-09-06 09.42.11

Med katter är det lite annorlunda. Katten tar gärna mattes skönaste fåtölj strax innan matte gör det, väl medveten om att den kan linda sin matte runt ena tassen ändå. Katten är inte heller dum, för den vet att den inte behöver lyda för att åtnjuta allt gott som huset har att erbjuda. Det heter ju inte ”huskatt” för intet. Men en katt kan maka på sig om den får ligga i knät istället. Den kan förhandla med sitt kroppsspråk. Katten äger sitt hem. Hunden är en familjemedlem som inordnar sig i hemmets förordningar.

2013-09-01 12.34.41

Som barn var jag mycket upptagen med att ”vara” hund. Jag levde mig in i ett hundliv så mycket att jag till slut utvecklade en mycket god förmåga att räcka vacker tass, låta mig klias bakom öronen, och kunde till slut flämta med så dreglande blick att min farmor, som en gång var på besök, tyckte att det var smått obehagligt. Det sänkte mig en smula. Jag som var en så gullig liten vovve! Men spiken i kistan var nog när en av mina bröders kompisar lite retfullt kommenderade mig att ”gå ut och göra fult”. Jag hade ju humor i alla fall, så jag var ju tvungen att skratta mitt i den nesliga stunden. Jag har inget minne av att jag var hund mer efter det. Kan ibland fortfarande sakna det där med att ligga på en filt framför brasan på landet en kyligt klar oktoberkväll, med bara mamma och pappa som sällskap och bara vara hund….

DSC06400

De andra syskonen var för stora för att ta ledigt från skolan på lördagen, så det var bara ”Mamma, pappa, hund” då.
Och jag tänker att jag nog hade väldigt förstående föräldrar som utan ett ord lät mig hållas där i golvnivå. Om det hade varit deras första barn, hade de kanske oroat sig en smula…..det kanske de gjorde ändå, men det fick jag aldrig höra.
Hur det nu har påverkat mitt sätt att ta plats här i livet, vet jag inte, men jag tror att jag har en hundlik karaktär. Inordnar mig oftast i olika sammanhang, utom när någon kliver för långt in i mitt revir. Då morrar jag lite, och grymtar och går undan ett tag. Men kanske är det ett gammalt beteende? Sedan jag fick katt har jag mer tagit med mig något av kattens beteende. Att ta den plats jag behöver utan att bocka och buga alltför mycket…..

2013-09-01 07.07.34

…..Utan att undra för mycket över andras känslor men ändå vara vaksam på om andra tar illa vid sig. Man kan ju inte bara ta plats utan att också ta hänsyn. En katt kommer och lägger sig i knät hos sin ledsna människa. En katt är inte bara egoistisk, den är empatisk också. Den förställer sig inte och gör sig inte till.

2013-09-01 16.20.23
Det är klart att man kan ta plats, men man kan då också få ett rykte om sig att vara en besvärlig människa. I alla fall som kvinna.

Nu har jag tagit stor plats i nätrummet. Jag förväntar mig inte att nån ska läsa, men om så vore fallet vore jag förstås mycket glad och tacksam. Även om jag nu verkar ödmjuk i det här fallet,kan det hända att några uppfattar mig som lite uppfordrande i alla min ödmjukhet. Om man skriver vill man väl att andra ska läsa, och om den förväntade läsaren  inte läser, kan ju skuldkänslor uppstå istället för lustkänslor. Vad jag vill säga är att detta med pretentioner hör till det svåraste med att ta plats, oavsett det är en fysisk plats eller inte. Ingen vill vara pretentiös…eller snarare……ingen törs vara pretentiös. Det är ett öde värre än döden, utom möjligen för chefer inom affärsvärlden.

2013-06-20 18.33.29

”Enda gången en mygga fes, så sprack hon”, fick jag lära mig som barn. Ett gammalt uttryck från min mormors Värmland. Så ur ett hundlikt perspektiv passade de orden in i min uppväxt.
Men katter kan visa mig en värdig väg att gå. Jag är redo….

Varsågod, tag plats – dörrarna stängs!?

Allt är mitt

Ibland undrar jag hur många nya platser det finns.
Under årens lopp på webb och i bloggsammanhang, har diverse bloggar fötts. Första gången av ren nyfikenhet. Allra första gången jag försökte öppna en hemsida – för att av någon dunkel anledning lägga upp lite egen musik – fick den bära namnet ”Plats”. Det gick inget vidare. Det fanns inga vidare användarvänliga verktyg……Nu är kanske cirkeln sluten.
Men min första riktiga blogg fick heta ”Tid” – som jag ser som min mest officiella plats på nätet. Många roligheter har hänt ”under Tidens gång”, mycket har skrivits och dryftats på egen hand eller i samklang med andra bloggare, och jag har fått en hel del beröm av kända och okända läsare för mina skriverier där. Under en mer undanskymd period i livet öppnade jag en mer ”hemlig” blogg skriven under ytterligare en pseudonym, men som ändå var öppen för allmänheten. En sjukskrivningsperiod beskrevs där ganska ingående. Sen dess har mitt intresse för bloggar och deras utseende och innehåll växt till något astronomiskt stort. Jag har påbörjat en roman på ett ställe – men den bloggen är i högsta grad osynlig – men aldrig avslutat den, min vana trogen. Jag har ett antal arbetsbloggar med eget material – också hemligt, plus några andra bloggar – bildblogg, kattblogg, körblogg, etc.

IMG_1693

Nej, jag tröttnar inte, men jag vill ibland byta fokus. Kanske byta  fot, byta vinkel och horisont? Inte byta liv, kärlek, jobb eller kör, men ändå se på det hela ur en annan synvinkel.
När jag någon gång är hemma för att jag är sjuk..förkylning, eller någon annan trivial åkomma, hamnar jag förstås i soffan liggande eller sittande. Och  av någon anledning trivs tankar och idéer just i detta tillstånd mellan segt utgångsläge och långsamt tillfrisknande. Jag tror poängen är den att hjärnan inte har behövt gå för högtryck på några dagar. Alla tåg har inte kommit in till stationen och det finns luckor att fylla. Jag sätter mig till slut upp för att uttrycka något varav hjärtat är fullt och hjärnan är öppen för. Trots att min skalle är ganska rymlig, tycks den ändå vara känslig för trängsel.

Dags att luta sig lite...

Nå….vilken plats på jorden vill jag nu göra synlig?
En plats som kanske inte existerar? En plats som rymmer medmänsklighet och rättvisa. En plats med sinne för humor och glada skratt, som också ger utrymme för samtal och diskussioner. En plats med mycket musik. En plats i lyhördhetens tecken. En plats där du och jag trivs. En plats med högt i tak.

DSC06284

Många länder, organisationer, religioner och föreningar runt om i världen arbetar frenetiskt för att göra att min plats osynlig, eller att sänka taket, och i vissa fall vill de omintetgöra blotta tanken på platsens existens.
Så nu kanske det är dags att jobba tvärtom, att vi alla hjälps åt med att synliggöra dessa platser, med ”God Ton”. Och när vi väl har sett dem, vill vi inte ha något annat…..
Och när väl platsen är funnen är det hög tid att öppna dörrarna igen. Inte min mening att ”slå in öppna dörrar, men…”

IMG_2079

Vi kan ju ställa upp den på glänt. Vem vet vem som kikar in? Det farligaste skulle nog vara om dörrarna går i baklås. Då sker inget luftombyte….