Kategoriarkiv: sjukskrivning

På det sjunde ska det ske?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter 7 svåra år kommer 7 goda. Kan det vara så?
Det sägs att livet går i 7-årscykler. När det nya året 2014 träder in, är det 7 år sedan jag sprang in i en berömd vägg. Vill inte påstå att allt har varit svårt sedan dess, men heller ingen dans på rosor. Inte alltid lätt, med andra ord. Men allt är ju relativt. Jag kan aldrig avhålla mig från att jämföra mig med de arbetslösa, hemlösa, de sjuka och med dem som är ensamma och olyckliga. Och genast får mitt liv en ny lyster.
Samtidigt vill jag, liksom den nya generationens kvinnor säga:
”Jag tar ingen skit!”
Det är bara det att det är just det jag är särskilt duktig på att göra.
Ta skit, alltså.
Visst kan jag säga ifrån när det behövs, men när det handlar om mig…..icke!
Att ta plats i arbetslivet? Nix. Det passar inte mig. Jag har liksom fått för mig att folk förr eller senare kommer att upptäcka mina goda sidor. Inte tänker jag stå där som en levande reklampelare för mig själv. Det konceptet har funkat rätt bra fram till för 7 år sedan, men sen var det inget bra koncept längre. Sen har jag fått kämpa lite mer. Men som sagt….allt är relativt.
Kanske står jag inför ett 7-års skifte. Om jag räknar bakåt i tiden, var jag inte ens född när den första 7-årsperioden började.
Men man behöver nog inte räkna så noga. Huvudsaken är att man lever sitt liv på bästa sätt. Och inte tar någon skit. Och tar plats på rätt plats och på rätt sätt.

Fullt upp….

 

2013-09-20 15.44.02

Att vara fullbokad och att ha fullt upp… Det syftar inte på plats, utan på tid i första hand. Men det ena kan vara beroende av det andra. När min tid inte räckte till och jag snurrade runt på min arbetsplats – från den ena änden av skolan till den andra – utan egen plats för tid och reflexion, gick det till slut rundgång i min skalle. Det var  då jag joggade in i en kall vägg  så att tårarna rann konstant under minst ett halvårs tid. Det hände för 6-7 år sedan. Sedan var jag inne för reparation i grannskolan, där jag fick rehabträna. Reparationen tog nog ett år, men egentligen blir jag nog aldrig helt återställd. Nu påminns jag om min lite allergiliknande känslighet i vissa situationer, som liknar andra situationer som uppstod då – när jag var mitt uppe i det rykande ekorrhjulet. Ibland känner jag fukt i ögonen, och tårar rinner till och med, men jag har börjat tänka att det här är bara en allergi – jag är känslig för tidsbrist och platsbrist  sedan många år tillbaka, när jag verkligen borde ha rätt till både det ena och det andra. Nu är inte situationen densamma. Men tårar kan ändå komma. Inte alls ofta, för så allergisk är jag inte.

2013-09-18 15.12.17

När jag återgick i arbete var det för att jag hade sökt nytt jobb och fått det – jag friskskrev mig själv för att jag trodde mig om att klara av det, och det kom kanske lite hastigt på. Efter en termin återgick jag till mitt gamla jobb. Men jag känner mig fortfarande lite stolt över att jag tog det beslutet själv. Det här hände bara något år efter att Alliansen hade tagit över och deras nya sjukskrivningsregler hade inte kommit igång än, men hade det varit nu…. Jag vet inte hur det hade gått. Inte hade jag väl fått chansen att känna efter och själv ta beslutet att efter ett och ett halvt års sjukskrivning friskskriva mig. Nej, hade det varit nu hade jag nog vackert fått ta skeden i vacker hand och buga och bocka för den plats man hade erbjudit mig eftr några månader. Jag har inte många år kvar till pension och jag håller bara tummarna för att jag ska överleva med någorlunda upprest hållning, utan att snubbla in i någon annan vägg. Inte för att det känns så nu, men tiderna förändras liksom ens arbetsplats förändras, på gott och ont.
Det är roligt med en arbetsplats där man också har trivts i dryga 20 år, men när skolan i allmänhet ”förnyas” på så många sätt – fler barn i barngrupperna och färre vuxna per barn, och allt på samma yta, eller till och med mindre yta, eftersom delar av lokalerna döms ut av brandmyndigheterna – då känns platsen för ens dagliga arbete åtsnörd och det blir inte lika högt i tak som det en gång var på 90-talet när jag började jobba i dessa egentligen stora lokaler.

2013-09-21 15.37.33

Men man anpassar sig till de nya tiderna och lär sig trivas med det man har…men en liten oro gnager…..ska man vänja sig vid allt under så lång tid att man till slut själv glömmer de bättre tider och den större plats man haft?

Är protesternas tid förbi? Man vänjer sig, eller?

2013-09-21 15.32.11

Ja, nu finns det nog inte plats för andra tankar….men tids nog kommer de ändå. Jag ska försöka hinna gå i pension innan dess…;-)