Kategoriarkiv: Uncategorized

Nya tankar – gamla vyer!

I det närvarande nu kan tider av annat slag dyka upp…

Så är det bara…när en tanke har lämnat en, kommer en ny tillbaka.
Var jag än är, är jag alltid lite bakom och lite framför alla andra. Det kan verka onormalt och kanske…..extremt, men jag är själv bekväm i det. Varför leva i nuet, när det finns en framtid, eller en dåtid? Jag skriver på plats, dvs hemifrån, men min plats idag var en närvarande plats från då till sen…
Redan på 70-talet vandrade jag dessa vägar (synliga i bildspelet) när jag ”vickade” mig fram på dagis, som det hette då. Men ingenting har hänt sen dess.
Visst är mina utbildningar fler, liksom mina insikter, men likväl vandrar jag dessa stigar fram och åter, mellan parker och vägar som leder hit och dit.
Sådana är också tankarna…vilseförande…medan mina ben vet vägen. Dofterna, känslorna, alla intryck vet vart vägarna bär. Bara tankarna snubblar sig fram. De vill bestämma och vara kloka, fastän de har tappat fotfästet. Var vi är, bestämmer bara de springande punkterna, de ilande kittlingarna.
Själv står jag på tå i mitt eget skafferi av minnen. Doftrika men bortglömda. Återvunna men doftlösa för andra.  Nyhetsvärde för bara mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här och nu!

image

               Hemåt!

På plats…

 

2013-09-29 21.09.46

Om människan inte är på sin post, var är hon då?

Jag har varit på mitt jobb en vecka med tilltagande förkylning, stolt som en tupp (eller höna?) över att inte ha behövt sjukskriva mig. Också glad eftersom jag redan har varit bortrest och sjuk tidigare under terminen. Men idag var det kört…hosta som ledde till huvudvärk i hårbotten, samt feber.  Redan igår morse stod jag på tunnelbanan inpackad i mittgången med en ihållande hosta – gjorde allt jag kunde för att dämpa den i min egen jackärm, men ibland rycker det till i vagnen och man måste hålla i sig med två händer. Människor omkring mig blängde på mig…Jag vet, man vill inte bli smittad. Men jag tänkte att jag måste klara av det, ”jag ska klara av det…” som salig Martin Ljung en gång sjöng. Jag vet inte vad det är för känslor som drar igång när det vankas förkylningar – att inte visa sig svag, eller att vara lite bättre än alla andra, eller att helt enkelt inte ha råd att vara hemma? Att inte lämna sina kollegor i sticket, kanske…inte vara en svikare. Å andra sidan är det ju inte så lyckat att gå till jobbet och smitta alla.

2013-09-25 07.40.20
I mitt fall tror jag mest på att jag inte vill missa så mycket. När man jobbar i barngrupp känns det som om man förlorar dubbelt så mycket som om man skulle vara borta från något annat jobb. Fast jag vet inte…har nästan aldrig haft något annat sorts  jobb…..
Men jag gissar att föräldrar kan känna detsamma när de har varit borta mycket från sina egna barn. Kanske lärde sig deras barn både att gå och säga sina första ord på dagis/förskolan.
Om jag inte är närvarande hela tiden i en 6-årsgrupp i början av hösten känns det som om jag förlorar mark. Fast jag ska väl inte överdriva betydelsen av tid och rum. Heller inte min egen betydelse.

2013-08-23 18.29.43

Men det retar mig….jag hade velat betvinga förkylningen och mig själv…..det var ju så nära.

2013-09-30 17.04.28